Hem > Forum > Livet > Vill inte att barnen tror…

Vill inte att barnen tror…

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Har efter en uppryckning av ett stökigt liv haft ett bra liv. En liten fru och en familj med två underbara prinsessor (20/22 år). Jag lyckades skapat mig framgång i arbetslivet, tagit mig och familjen från noll till 100 men jag lyckades kvaddade allt!

    Sedan belönas jag med lungsjukdom och en underbar post-covid. Kort sagt, jag har förlorat precis allt nödvändigt förutom pengar…. och jävlar va tydligt det är att man inte kan köpa lycka!

    Har känt mig tvungen att bryta kontakten med släkten som skickade bibelord och alla vänner då man inbillade sig att deras vilja att jag ska bli frisk kunde styra biologins lagar och livets gilla gång.

    Vi har även nått vägs ende när det gäller behandling av lungorna och jag planerar för slutet som jag bestämt är nära. Nu står jag här med min total förlust, helt ensam och utan allt jag behövt och älskar och kan inte fråga någon eller göra något.

    Har en fråga som tär mig men som inte kommer stoppa mig. Jag vill inte att mina döttrar tror att dom bär skulden till mitt beslut eller än viktigare inte tror att dom hade kunnat påverka mitt val. Jag behöver förstå hur jag underlättar för mina prinsessor. Ska jag bara försvinna och inte skriva några kärleksförklaringar, för där ligger inte heller bristen… dom vet att jag älskar dom något överjävligt mycket.

    /Ola

    Oavsett hur du försöker avlasta börden för dom så kommer det inte gå, som någon närstående till folk som försökt samt jobbat med ett jobb där folk försökt… Det går inte att bortsäga skulden folk känner efter något sådant. Så den enklaste lösningen är att hitta en annan mening med att leva när man är sjuk(för det är det som verkar vara anledningen, om jag förstår rätt?).

    Jag är själv sjuk och omställningen från att känna hopplöshet m.m. Till att känna mig okej mentalt har tagit ca 9 år… Det tar tid men man kan läka, även om kroppen aldrig kommer läka så kan man läka hjärnan och orken, vi är anpassningsbara varelser även om det tar tid.

    Våga luta dig mot människorna i din närhet, dom lyssnar oftast hellre än att se dig gå bort. Från vad jag förstår är du även en man, och då är det ännu viktigare att du inte bara blir statistik och trauma för dina nära utan att du försöker kommunicera och ge det en chans!

    Har du kommunicerat något till vården om hur du mår? Har du fått någon samtalskontakt? Eller i alla fall provat läsa en självhjälpsbok?

    För du verkar ha människor som älskar dig, och du älskar dom. Även om sjukdomen inte går att behandla, vill du inte kunna kommunicera med dom vad du känner?

    Hej Hatage

    Hur du än vrida och vända, dina nära och kära kommer drabbas, tror mig. Förstår att det känns hopplöst, men något måste ju finnas som är värt att hålla ut och kämpa vidare, om inte annat dina älskade barn.

    När jag mådde väldigt dåligt, och tanker om att bara försvinna tog över (som händer alldeles för ofta), hittade jag en berättelse, krönika, här på Mind som hjälpte mig iaf att reflektera själv en del. Har läst det ett antal gånger senaste månaderna…

    Orkar du vill jag tipsa om att läsa Simons krönika Så här handskas jag med mina självmordstankar. Han tar upp frågan du brottas med.

    Ge inte upp.

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.